Bubbelemuck

Alldeles nere vid stranden av skogstjärnen bodde lilla Bubbelemuck. Liten och späd var han, inte större än en ekorre, med gröna ögon och simhud mellan tårna och en luden spets på vart öra, men annars bra nog lik en människa. Han var så munter, lilla Bubbelemuck, och så full av lustiga påhitt, och god vän var han med alla i skogen, från den stora lurviga björnen som kom ner till tjärnen för att dricka ibland, till de små grodorna, som bodde i säven, och sländorna som dansade över vattnet. Så därför behövde han inte känna sig ensam, fast han varken visste av far eller mor.

En vår, när vattnet stod högt i alla bäckar och laxen hoppade i forsarna, hade hans mor, som då var en ung havsjungfru, följt med laxstimmet långt in i skogen. Där träffade hon det unga skogstrollet och blev hans brud. Ett år stannade hon hos honom vid forsen i skogen. Men när vårfloden kom igen, blev längtan tillbaka till havet henne för stark, och en vacker dag var hon försvunnen. Bubbelemuck var då ett litet nyfött kräk, som nätt och jämnt hade ögon att se med. Hans far bar honom till stranden av skogstjärnen och lade honom i en grop i den våta mossan. Sedan gav han sig i väg mörk till sinnes, och aldrig mer såg man till det unga skogstrollet där i skogen.

Bubbelemuck levde således utan både far och mor, men från första stund hade han många vänner, som tog sig an honom. En liten skogsråtta tog det lilla hjälplösa kräket in i sitt varma bo och lät honom dia sig och ligga tillsammans med hennes egna nyfödda ungar. Och Bubbelemuck växte och frodades och var full av munterhet dagarna i ända. Han kunde snart vara sina vänner till stor nytta. Ingen kunde så behändigt dra ut ett törne ur en tass som Bubbelemuck, ingen var så påpasslig och så kvick att varna, när räven eller höken nalkades, och ingen upptäckte så snabbt huggormens ringlande gång i gräset. Ingen härmade heller skogens alla läten så bra som han, och därigenom kunde han ofta vilseleda rovdjuren i deras jakt. Det var många kullar orrfågel och ripor, som hade honom att tacka för livet. Och alla de tusen lustiga påhitt han hade, till både lands och vatten, roade skogens många djur.

Han rörde sig lika kvickt i vattnet som på land. Ibland roade han sig med att sjunka som en sten till botten för att förskräcka sina vänner på landbacken; »bubbelemuck» lät det efter honom, och därav fick han sitt namn.

Men det han tyckte allra bäst om av allt var att se på sländornas flykt. Han kunde sitta stilla i timmar på ett näckrosblad och se hur de rörde sina skimrande vingar, och han längtade, så hans lilla hjärta ville brista, efter ett par sådana vingar. Inte visste hans goda vänner råttorna och fladdermössen och grodorna, hur den där längtan gnagde inom honom. De trodde att han alltid var glad, för han var ju alltid munter tillsammans med dem.

Den enda han förtrodde sig till en dag, när hans längtan blev alltför stark, var den ljusblå trollsländan.

Hon stod en lång stund stilla i luften och dallrade med vingarna, medan hon betraktade honom med sina utstående ögon.

»Vingarna sitter nog innanför», sa hon till slut. »Du måste remna och krypa ur skinnet. Så gjorde jag.» Och så var hon försvunnen.

Loading the word list …