Skidor från Blocket

När Tariq flyttade till Östersund för två år sedan hade han aldrig stått på ett par skidor. I Bagdad, där han växte upp, var snö något man såg på tv. Men i Östersund verkade alla åka skidor. Kollegorna pratade om spår och valla i fikarummet, och en dag kom hans son Adam, som gick i tvåan, hem från skolan och meddelade att det skulle bli friluftsdag i februari. – Föräldrarna får följa med, sa han. Du kan väl åka skidor, pappa? – Självklart, sa Tariq. Det var inte sant, och han visste det.

Samma kväll satt han vid datorn och letade på Blocket. Nya skidor var dyra, men till slut hittade han ett par begagnade för fyrahundra kronor, med pjäxor och stavar. Säljaren, en ung kille på Frösön, verkade nöjd över att bli av med dem. – De är jättesnabba, sa han. Du kommer att flyga fram.

Snabba var de. På plan mark gled Tariq fram som på is, men så fort spåret gick uppför hände något konstigt: skidorna gled bakåt. Han tog i med stavarna så mycket han kunde, men det hjälpte inte. Han kom upp två meter och gled sedan ner tre. Små barn passerade honom. En pensionär med termos i ryggsäcken passerade honom två gånger.

Varje kväll i en vecka åkte Tariq till elljusspåret efter jobbet, och varje kväll kom han hem svettig och irriterad. – Jag förstår inte, sa han till Adam. Jag gör exakt som de andra. – Du har kanske inte tränat tillräckligt, sa Adam allvarligt. Det var precis vad hans lärare brukade säga.

På lördagen stod Tariq återigen längst ner i den första backen och suckade djupt. En äldre man som hade stannat för att dricka varm blåbärssoppa tittade på honom en stund. Sedan åkte han fram till honom. – Ursäkta att jag lägger mig i, sa mannen, men vet du vad du har på fötterna? – Skidor, sa Tariq. – Ja, men det är skateskidor. De har inget fäste. Med dem kan du inte åka klassiskt i spåret. Du måste skejta, så här. Han visade: ena skidan snett ut åt sidan, sedan den andra, som en skridskoåkare.

Tariq stod tyst en lång stund. En hel vecka hade han kämpat med fel teknik. Sedan började han skratta så mycket att han nästan ramlade. Mannen, som hette Sven-Erik och hade varit skidlärare i fyrtio år, skrattade också. Därefter visade han Tariq grunderna. Det gick dåligt i början, men efter en timme tog sig Tariq faktiskt uppför backen.

På friluftsdagen i februari ställde sig Tariq på startlinjen bredvid de andra föräldrarna. De flesta hade klassiska skidor och åkte i spåren. Tariq skejtade bredvid, inte särskilt snyggt, men framåt. Han kom inte först. Han kom inte ens i mitten. Men han tog sig uppför varje backe utan att glida baklänges, och när han passerade Adams klass ropade barnen hans namn.

– Pappa, sa Adam på vägen hem. Varför åkte du inte som alla andra? Tariq tänkte efter. – Det är en lång historia, sa han. Men jag har lärt mig en sak. Man ska alltid fråga vad det är man köper.

Loading the word list …