Strömavbrottet

Det var den kallaste veckan på hela vintern i Luleå. Termometern utanför Yasins köksfönster visade minus tjugosex grader när lamporna plötsligt slocknade en tisdagskväll strax efter sju. Kylskåpet tystnade. Routern slutade blinka. Det enda ljuset i lägenheten kom från hans telefon, som hade arton procent batteri kvar.

Först trodde Yasin att det bara var en säkring som hade gått. Men när han tittade ut genom fönstret såg han att hela kvarteret var mörkt. Även gatlyktorna hade slocknat. På elbolagets hemsida stod det kort: ”Strömavbrott i delar av Luleå. Vi arbetar med att åtgärda felet. Beräknad tid: okänd.”

Han satte på sig en tjock tröja och sedan en till. Efter en timme hade det redan blivit kallare inne. Då kom han att tänka på Gunnar, som var åttioåtta år och bodde ensam på bottenvåningen. Yasin tände ficklampan i telefonen och gick ner i trapphuset.

Gunnar öppnade dörren med en ficklampa i handen och en filt över axlarna. – Jag klarar mig, sa han, men han lät inte övertygad. Yasin bestämde sig för att knacka på hos de andra grannarna också. I trapphuset mötte han en pojke i tolvårsåldern som bar på en stor plastlåda. – Hej, jag heter Noah, sa pojken. Jag bor på fjärde våningen. Behöver någon hjälp?

I lådan fanns allt man kunde önska sig: ficklampor, batterier, värmeljus, tändstickor, en radio som man vevade igång för hand, filtar, vattenflaskor och ett litet stormkök. – Vi har gjort ett skolarbete om krisberedskap, förklarade Noah. Läraren sa att man ska kunna klara sig själv i en vecka. Så jag packade en låda. Mina föräldrar tyckte att det var lite överdrivet. – Det tycker de nog inte i kväll, sa Yasin.

De bestämde sig för att samla alla grannar hos Gunnar, eftersom hans lägenhet låg närmast ytterdörren och hade en gammal kakelugn som fortfarande fungerade. Gunnar hade ved i förrådet. Snart satt nio personer i hans vardagsrum: en familj med två små barn, en student från Indien som aldrig hade upplevt sådan kyla, ett äldre par från tredje våningen, Yasin och Noah med sin låda. Kakelugnen sprakade och spred en mjuk värme i rummet.

Noah kokade vatten på stormköket, och Yasin hämtade linssoppa som han hade lagat dagen innan. Den gick att värma på samma kök. Gunnar berättade om vintern 1966, när det var minus fyrtiotvå och bussarna inte startade. Studenten berättade om Chennai, där det aldrig blir kallare än plus tjugo. Barnen somnade på soffan under Noahs filtar. På radion meddelade de att felet skulle vara åtgärdat vid midnatt.

Strax efter tolv tändes lamporna igen. Alla kisade mot det skarpa ljuset. Ingen reste sig dock. – Vi har bott i samma hus i flera år, sa Gunnar till slut, och det här är första gången vi har suttit tillsammans. Det blev tyst en stund. Sedan föreslog Noah att de skulle göra en lista med allas telefonnummer, ifall det skulle hända igen. Den här gången var det ingen som tyckte att det var överdrivet.

Loading the word list …